Att gå till ICA när man har feber och är sjuk är som att bestiga K2 i träskor, lite vingligt.

Sänkt, sjuk och med en sprängande huvudvärk. Så gick det med den härliga och planerade ledigheten!

Har istället roat mig med att trava till Ica i -15 och handla, med feber såklart :(  Väl hemma igen skulle maten tillagas och jag skulle läggas på soffan för återhämtning. Pui. Att vara sjuk och ensam är ingen hit.

Men, nu har lite av andarna återvänt och jag surfar på Spotify. Ni måste prova The Baseballs - Strike! Särskilt Don't cha. Bland det roligast charmiga jag hört på länge. Nu har jag lämnat Baseballs och övergått till lite hårdare technotoner med David Guetta - ett fenomen!

Ser fram emot upplösningen på Collision ikväll. Så bright serie!

Take care.

Kom precis tillbaka efter att ha hämtat ett paket med böcker. Köpte Isodieten av Fredrik Paulun, Kristina Andersson och Martin Brunnberg. Läser på och funderar på hur det kommer att funka i min vardag.

Kolla gärna på www.isodieten.se och fundera du också. Eller berätta gärna om egna erfarenheter.

Jag informerade min chef om att jag gärna ville ta ut ett par semesterdagar i inledningen av denna vecka. Har dagar kvar och dessutom ett par dagar sparade, så det kändes som en bra idé. Vaknar upp i morse, känner inget särsklit, möjligen lite extra grus i ögonen. Min syster ringde och ville pladdra bort en stund under tiden hon kör sina tre mil till jobbet. Jag hasade mig ut i badrummet. Älskar verkligen golvvärme, särskilt nu när det är kallare ute... Förmiddagen gick i snigeltempo, medvetet. Jag hade en PT-tid inbokad 13:30 och ville passa på att bara njuta av att ta det lugnt, äta frukost och ladda för ett bra pass.

När jag vid lunchtid hastade hemifrån kände jag lätt sveda i halsen, stod vid busshållplatsen och hostade irriterat. Väl framme och ombytt började jag kallsvettas. Får ta en stillsam uppvärmning tänkte jag. Men! Hallå? Inte ska man väl behöva ha 130 i puls för att man promenerar i sex minuter på löpbandet?! Frustrerad klev jag ned, bad min PT att ta de små musklerna idag, allt för att inte braka loss med ex benövningar som aktiverar stora muskelgrupper och kräver ansträngning. Men se jag gick bet. Högg i sten. Bet i gräset. Sket i det blå skåpet. Var fullständigt urlakad och efter tre övningar var det dags att tacka för sig, gå och byta om och ta bussen hem igen. Lugn eftermiddag förstås, dock inte som uppladdning, snarare ett sätt att hålla kallsvetten i schack.

Frustration.

Kanske inte i egentlig mening, men alla sätter mål just nu. Dom ska väga mindre, träna mer, äta nyttigare, leka mer med sina barn, göra bättre karriärer, gifta sig, skilja sig, skaffa nya vänner, ta bättre hand om sina gamla vänner samt också vara goda förebilder. Puh.

För egen del då? Vad ska jag göra i år?

Jag ska sluta vänta. Det är mitt eget löfte till mig själv. Att bo på olika håll och hålla samman ett förhållande är kostsamt. Jojo-tillvaron de dagar vi ses ska ut ur mitt liv. Jag vill inte att relationen ska ta slut, men jag har heller inte råd eller tid att bara må bra två av veckans sju dagar. Det måste inte ske idag, ej heller imorgon men innan året är slut. Det är vi dessutom överens om.

Jag har gått med på ett vad för 2010. Det tänker jag göra allt som står i min makt för att genomföra. Vid ett julbord i december flamsades det och alla surrade om hur de tränade, vad de tyckte var roligt och vad man egentligen borde genomföra för prestationer. Plötsligt hör jag mig själv säga: Klart jag ställer upp, visst ska jag springa Stockholm Halvmarathon! Eh?! Sa jag det där högt? Dagen efter, med ångesten som spön i backen påmindes jag av kollegorna. Men jag har också bestämt mig för egen del, jag vill göra det här. Jag ser fram emot det och det ska bli kul!

Tänker på jobbet. Tagit ledigt ytterligare ett par dagar, börjar först på torsdagen igen. Torsdag och fredag är fulltecknade, bl a en anställningsintervju på fredag. Headhunting. Dom har ringt, inte jag. Därför ska det bli intressant att lyssna till hur de tänkt. Jag behöver inte lägga all min kraft på impression management.

-För att vara en riktig bloggare måste man skriva minst fyra eller fem inlägg per dag!

Jaha. Couldn't care less. Då får jag väl finna mig i det faktum att jag inte är på riktigt då. Men visst, jag kan hålla med om att frekvensen varit, om man så vill, ojämn. Men ibland ter sig livet på samma sätt. Ojämnt. Ojämnheter och hinder som antingen ska jämnas ut, forceras eller rundas.

Vi är i Spanien. På en välbehövlig semester tillsammans. Våra två egna veckor. Dessvärre har jag tvingats ta med mig jobb, men okej då, ett par timmar om dagen är priset för att ändå kunna vara borta mitt i brinnande budgetperiod. Så nu kan jag alltså sitta här, barfota, med ett glas bubbelvatten och lugn i bröstet.

Då, nu och sen. Jag känner väl inte att jag är skyldig att uppdatera exakt på vad som hänt. Det är ju inte en såpa eller serie det här, snarare nånstans att packa undan lite förvirrade tankar och funderingar. Därför kastar vi oss handlöst framåt, in i framtiden istället. Jag vet att jag är en väldigt målmedveten person med stora drivkrafter i förändring, har ett behov av att se att skeendet går framåt. Därför är det här med särbolivet så svårt för mig. Det går ju inte framåt. Istället kompromissar vi om allt. Var vi ska vara och när. Vilka vi då ska kunna träffa. Det blir så binärt, är vi på det ena stället faller liksom allt annat undan, alla möjligheter på den andra platsen smulas ned och blir till intet. Även de egna intressen som kan finnas blir underordnade. Ett exempel. Det är jag som spelar golf. Hon gör inte det. Men för att vi ska kunna ses får jag kompromissa, jag måste välja. Självklart väljer jag inte golfen, vi går före allting annat. Ändå gnager det där i mig. Jag har lagt ut pengar och byggt förväntningar kring mitt stora sommarnöje och så här långt i år har jag spelat färre än tio rundor. Tiden på vardagarna räcker inte riktigt till. Så hur gör man då? Hur gör man för att två individer ska få utrymme och växa i sig själva utan att för den skull stjäla viktig näring från varandra?

Jag fortsätter leta efter svaren.

Jag har en god vän som är lite speciell. Han är singel och vi brukar med ojämna mellanrum ses för att gå ut, antingen då för att äta middag eller för att han helt enkelt ska komma ut och träffa folk. Egentligen borde han inte vara singel. Han är trevlig, har ordnad ekonomi, är rolig, smart och ser helt normal ut - utan extrema yttringar.

Oftast är han förväntansfull för vad kvällen kan ha att erbjuda, glad och avspänd. Han har dock en egenhet, min vän Leo. Så fort vi kommer till krogen, klubben eller vad det nu är vi ska besöka, så brukar det ta max tre till fem minuter innan repliken landar: -Hah! Jag hade ett ragg där borta! Förvirrat ser jag mig omkring, försöker upptäcka hans ragg - dock utan resultat. Det visar sig ofta att när han säger så kan det vara någon som tar betalt för garderoben, som ber om ursäkt för att man gått in i Leo eller helt enkelt som nyfiket betraktat honom då man möts i lokalen. DÅ har Leo ragg! Därför blir också Leo ofta väldigt besviken när det visar sig att den trevliga kvinnan i garderoben alls inte är intresserad av att lämna sitt arbete och följa med honom hem!

Hans nyss glada och förväntansfulla min övergår då till att bli inåtvänd och sur. Han glor ned i bordet, sitter tyst utan att försöka föra ett samtal ens med mig. Jag brukar försöka pigga upp honom med att det ser trevligare ut med glad och flörtig än inåtvänd och sur. Effekten brukar inte bli positiv precis. Nånstans kan jag väl förstå honom. Samtidigt så sitter jag där och blir arg. Arg för att han, som är en väldigt bra man, påverkas av att han inte träffar rätt, att han inte lyckas och vad det gör med honom.

Vår ständiga strävan efter tvåsamhet och lycka. Livets svåra balansgång.

Laleh sjunger Snö i mina öron, iPoden ger mig det vackraste. Vill nästan gråta när jag hör hennes röst. Klickar mig vidare till Roses, hör klättrande flöjter, forcerade stråkar och förundras över hur denna lilla människa kan skapa, producera och framföra detta. Hon sjunger på tre språk på skivan dessutom. Hon gör mig lycklig.

Fredag. På väg hem från tidigt möte på stan. Glad promenerar jag med datorväskan på axeln, mot tunnelbanan. Här möter jag blickarna på fredagslediga Stockholmare. Flaskor klirrar mot varandra i gröna, avlånga plastpåsar. Väl innanför dörren dör energin en smula, ska inte hämta henne än på en stund, hon kommer först vid strax efter 20 ikväll. Kärlek.