Vi har en stegtävling på jobbet. Alla går omkring med stegmätare. Redan tidigt på förmiddagen ser man hur folk lättar på locket och läser av sina resultat, stämmer av för att se hur man ligger till.

En kollega som är nybliven singel resonerade, mest för sig själv, hur man skulle kunna få mer steg. Han dejtar förstås. Frekvent träffar han kvinnor och nu gällde hans funderingar hur man skulle samla steg när man har sex. Jag drog efter andan, väntade på att få höra hans tankegångar. -Jo jag tänker så här, om man sätter mätaren i strumplinningen så borde den väl ge utslag?

Jag såg för mitt inre hur detta skulle se ut, kollegan spritt språngande naken sånär som på ett par strumpor där en lite mätare sitter högst upp på kanten. Manade raskt bort bilden men kunde inte motstå följdfrågan: -Men, hur ska det gå till - rent praktiskt alltså? Måste ni stå upp och vara i rörelse då?

Tacksamt tog jag emot posthögen, väl medveten om att detta skulle ge mig en ursäkt att gå till mitt rum och börja jobba. Envist manade jag bort den inre synen av den nakna kollegan iklädd strumpor igen - vad varje kvinna vill ha...hm.

Vi gick till Lugnet i lördags, såg på den sista världscupstävlingen i längdskidor. Det var en sån där dag som man känner nästan är på låtsas. Solen värmde, matsäcken bara låg och väntade i min ryggsäck, t o m hundar och ungar som pulsade fram i snön verkade vara på sitt allra soligaste humör. Vi satte oss i solen, packade upp medhavd lunch och åt, länge och njutningsfullt.

Det är måndag idag, jag är tillbaka i Stockholm igen. Snön föll lätt igår men nu är det bara grått, lite blaskigt och skitigt igen. Ändå, känslan från lördagen finns kvar och jag ska köra ut till Plantagen och köpa nånting att peta ned i jorden. Behöver näring, från grönt, spirande och nytt liv.

Det kanske var mödan värt att skriva de där raderna i alla fall. Än är det för tidigt för att säga det, men de har i alla fall svarat, de där vännerna som jag tappat bort på vägen.

Jag läste meddelandet och förstod att de kände sig förbisedda, att de blivit besvikna för att de inte var inbjudna till ett evenmang som jag arrangerade här hemma förra året. Det här hände i samband med att min pappa gick bort och tiden flyter samman lite just de här veckorna, men dom här dagarna har jag ändå örnkoll på. Därför kändes det skönt att kunna svara i alla fall. Utan att bli alltför flummig eller vag i svaret.

Söndagsångest. Vill inte, vill inte, vill inte. Men det går väl över när jag är där. Det brukar göra det. Imorgon blir det nytt träningspass igen. Fyra pass under veckan som gick och nu är det dags att öka tempot en smula.

Stön.

Jag vaknar tidigt. Det är lördagmorgon och vi får egentligen sova ut. Hennes hand söker min under täcket. Försiktigt drar jag mig mot sängkanten, en fot i golvet och jag är uppe. Böjer mig för att klä mig samtidigt som hon oroligt vrider sig i sängen. -Ska du redan gå upp? -Mmm. Jag sätter mig och pluggar en stund. Sov du. Med ett milt uttryck i ansiktet sluter hon ögonen igen, slappnar av och kurar sig tillrätta. Det är oerhört svårt att motstå att krypa tillbaka ned.

Gör kaffe, blandar lite juice m mineralvatten och gör i ordning en smörgås. Sätter mig i soffan och börjar läsa. Fortfarande är det tidig lördagsmorgon. Går en webbaserad kurs som heter Affärsutveckla ditt företag och slukar därför managementlitteratur som underhållning. Kan hålla mig för skratt ska sägas. Samtidigt är det detta jag är intresserad av, som jag brinner för.

Plötsligt sitter hon hos mig i soffan, insvept i täcket. Håret på ända och som ett kramigt barn. Vi ska gå och se sista världscuptävlignen i längdskidåkning idag. Tävlingarna börjar efter 13 och vi har förmiddagen för att plugga, äta frukost tillsammans och faktiskt också att bara vara. Det är vi ganska bra på, det vet jag - vår bästa gren.

Möte. Kaffe. Möte igen. Kaffe. Frukt. Möte.

Kom tillbaka till mitt rum. Såg omedelbart att något satt på min whiteboard. Ett vykort i form av en sol. På baksidan stod det: Tack för att du stöttar mig, E.

Kanske inte rätt igenom gör ett dåligt jobb i alla fall.

I egenskap av verksamhetschef har jag ställt upp som stöd för vår ekonomiavdelning då de ska rekrytera.

Två dagar nu har jag träffat deras båda huvudkandidater. Visst vet man att människor kan vara olika? Att vi har olika bagage som formar oss som personer och individer. Men jag måste nästan le inombords då jag tänker på de två möten jag haft dessa båda dagar. Att två människor trots allt kan vara SÅ olika.

Han - öppen, tillgänlig, lite junior i sin profil men med en nyttig erfarenhet av att starta upp, driva och därefter skala ned och slutligen avveckla en verksamhet.

Hon - säger hej - dock utan att presentera sig, ser ned i bordet stora delar av intervjun, har en tung profil - har arbetat som ekonomichef i många år med flerårig erfarenhet av ledningsarbete.

Jag och kollegan träffade dem båda. Hon frågade mig: -C, vet du vilken av de här två du skulle vilja äta lunch med? -Ja...det är för mig ett ganska enkelt val. -Om du då tänker på vilken av dem du skulle vilja arbeta med, är det samma person? Jag drar på svaret. Bestämmer mig sen snabbt: -Ja. Det är samma person. Jag har svårt att tänka mig att trivas med en person som inte ens är intresserad av andra människor, vars drivkraft ligger i att det är viktigt att bara göra ett bra jobb och uppskattas för sin professionalism. En sådan person blir förmodligen väldigt effektiv, men trist.

Jag inser någonstans hur viktigt det är med någon som kanske inte kan - men vill. Snarare det än någon som kan - men egentligen inte vill.

Han kommer och löneförhandlar imorgon. Han är välkommen.

Förr betydde löptider att jag passade på min fina lilla hund. Jag vaktade henne från alltför intresserade och uppvaktande hanhundar som intresserat svansade runt oss. Om det var rätt dag fladdrade hon klädsamt med ögonfransarna och, mer som av en händelse, råkade hon vända den s a s ofarliga änden emot honom. I de lägen då den där intressanta dagen ännu inte inträffat eller redan passerat var scenariot lite annorlunda. Han kom svansande precis som i ovanstående fall, förväntansfull och på tå. Jag noterade mungiporna på den bruna lilla kelpiemunnen och hur de drogs till någonting som nästan liknade ett leende. Försiktigt kom han med vackert krökt nacke, nu i någon långsammare och försiktigare tempo. Hoppsan. Han hade inte en chans, blixtsnabbt for hon ut, vrålade åt honom att försvinna. Givetvis hoppade han ett halvt steg bakåt i rena förskräckelsen. Dock förbyttes snabbt förskräckelsen till förvirrat men ändå ökat intresse. Ett litet gnäll. Samma procedur, hon smattrade med käkarna i luften.

Idag har löptider en helt annan betydelse. Det betyder att man tar pendeln hem, byter om, hänger hörlurar på öronen, iPod i fickan och ger sig ut på ett löppass. Idag sprang jag till Årstaviken, längs med vattnet och vidare genom min förort söder om söder. Hjärnan formatteras och det som för en stund sen var ordnade och prydligt paketerade tankar är nu ett flaxande virrvarr i huvudet. Känslan är befriande. Kommer hem strax före sju, duschar och kränger på mig rena kläder. Skönt trött i kroppen sätter jag mig och fixar lite vid datorn. Kollar mail, tittar på den eländiga fondstatistiken, planerar i tanken för helgen som är vår.

Jag drömmer om mitt ex. I drömmarna handlar det alltid om att jag är den som står vid sidan, ser på och är ensam. Så är det inte i verkliga livet. Jag har min partner och mår ganska bra. Varför är jag då så arg?

Tror det är nyttigt att drömma. Ändå.