Man kan undra hur de där supermänniskorna som det skrivs om i tidningen Chef fungerar. Dom som vet hur man sätter samman team, coachar, beslutar, pekar ut riktning och ändå håller en bra nivå. Jag vet att jag får bra omdömen som chef i olika index osv, men jag känner mig ändå konstant otillräcklig.

Jag har inte tid för mina medarbetare, jag upplever att jag har svårt att hinna med administrationen, ställer mig ständigt frågan om jag ger dem de redskap, verktyg och förutsättningar de behöver för att klara sitt jobb. Eftersom jag går omkring som en trött wettextrasa blir jag dessutom ett relativt sett dåligt föredöme dessutom.

Idag rann dessutom sinnet. En av mina medarbetare kom och frågade för tredje eller fjärde gången i ordningen om samma sak. Jag är inte stolt över hur jag hanterade den situationen.

Nu är det en vecka sen jag mailade mina vänner. Har inte fått något svar. Betyder det att dom inte vill eller att de inte vågar? Eller att de inte hunnit?

Att vara särbo är en av livets utmaningar. Det sätter både mig och den kära på prov. Vi ses oftast från fredag em till söndag em, alltså den tid då vi företrädesvis är lediga från jobbet, vill koppla av och slippa tråkigt vardagsliv. Helgen är ju också förstås förknippad med lite god mat, någon aktivitet och så all denna kärlek och ömhet som ska fördelas ut i lämpliga portioner både mellan oss båda, men självklart också övriga familjemedlemmar. Detta är alltså vårt manus, det är dom här sakerna som vi prioriterar och använder som kompassriktning då vi ses.

Därför är det då extra svårt då någon av oss avviker från den tänkta riktningen. Man går då liksom utanför det som är tillåtet, man blir svartfoten, stämningsförstöraren. Ibland är det dock nödvändigt. Att vara den som är ledsen, att vara den som ifrågasätter, att vara den som inte kan låta bli att bråka trots att det är söndag eftermiddag och vi snart ska skiljas åt. Vi är ju kloka personer tänker jag då. Klart vi klarar det här, vi är ju resonabla och vuxna människor. I nästa sekund är jag förtvivlad och tänker: -Hur fan gör man? Vem har manus till hur man lever särboliv? Vem kan vara min guide?

Idag är det måndag. Hon åkte förstås igår igen. Alltid dessa adjö, på centralstationer, på flygplatser eller i bilen. Vi har en liten ritual som får oss båda att le i eländet. Hon kliver ur bilen, hämtar sin packning och kommer till förarsidan, pussar mig försiktigt genom sidorutan innan hon springer.

Fyra dagar kvar.

Åh igen...på jobbet har man nu dragit igång en stegtävling - för andra gången under det senaste halvåret. Vår VD tycker att det är en bra aktivitet, för då kommer han själv ut och motionerar. Därmed involveras hela firman och folk går nu på företaget  och med ojämna mellanrum sneglar ned i sin egen linning, som för att kontrollera att stegräknaren sitter kvar samt dess aktuella ställning.

Redan kl 09 börjar de första att lätta på den lilla apparatens lock. -Titta, jag var ute och gick en halvtimma innan frukost idag. -Men! Du var ju här på jobbet redan kl 07:30?! -Ja, men jag gick ju upp lite tidigare. Inser med ens att han menar att han måste klivit upp mellan 05:00-05:30 för att promenera. Känner ett lätt illamående och drar mig mot godislådan - i ren protest. Jag känner med ens att det är denna rörelse som är för mig den naturliga!

Dumma misstag. Att ta hand om sig själv samtidigt som man tar hand om sina relationer.

Om man tänker sig en kopp och innehållet den kan bära. När man fyller den för mycket rinner innehållet över, du får hitta en annan kopp, en till kopp eller helt enkelt stå ut med att du inte kan ta hand om allt som rinner över kanten. När livet beter sig som koppen riskerar man att inte hinna med allt, att inte vara förmögen att ta hand om alla relationer, vårda dem och se till att de får den näring de behöver. När livet roterar runt sin egen axel, när jag inte hinner med, då tar vännerna stryk. Kanske har jag förlorat ett par av dem under året som gått. Jag vet inte än. Men sent ikväll var jag modig nog att skriva ett brev till dem, inte för att förklara eller be om ursäkt, det skulle bara kännas som dravel. Snarare för att ta upp tråden, för att bjuda hem dem och få tillfälle att prata en stund. Vi får se om modet betalar sig.

Det är natt nu. Klockan är alldeles strax 01:00. Vi sitter här, jag och en kollega, i vår fina lägenhet i Sälen och blandar arbete vid datorn med den ganska stillsamma musiken från iPoden. Jag mår bra, ser fram emot första skiddagen imorgon. Klockan ringer 06:20... :-s

Vaknar. Hon ligger bredvid med ryggen åt mitt håll. Jag makar mig närmare, borrar in näsan i hennes nacke, precis nedanför där håret spretar som värst. Hon hummar och vi somnar om. Det är lördag morgon.

Kostnadsfri lyx. Vad är lyx? Lyx för mig är inte att tjäna en massa pengar eller att spendera dem på prylar. Det är snarare de där sällsynta ögonblicken då något ovanligt men väldigt behagligt inträffar. Det måste absolut inte alls ha koppling till pengar.

Att känna lycka är lyx. Lycka är så förgängligt. Någon frågar: Är du lycklig? Vet aldrig vad jag ska svara. Är jag det? Just nu - eller kanske igår? Jag kommer alltid på i efterhand, att då var jag nog lycklig. Det är lite märkligt, för det gör också att jag alltid känner mig ganska snuvad. Snopet konstaterar jag att jag faktiskt missade själva ögonblicket, att känna efter, att gå upp i känslan.

Loser!

Är det farligt att vara naken? Är det rent av obehagligt att vara det inför sina kollegor? Är det mer en fråga om manligt och kvinnligt än en fråga om att vara naken med andra människor?

Min lilla arbetsgrupp, som omfattar fem personer, åker på söndag till Sälen. Vi har hyrt lägenhet, planerat inköpen, hyrt skidor, förberett konferensarbetet och tänkt till när det gäller logistiken. Jag har förstått på samtalen här i korridoren att det här med att det finns bastu tillgängligt i huset inte är helt trivialt. För min egen del så bryr jag mig inte. Kanske korkat eller att jag är en smula exibitionistisk? Vet inte, men det är bara inte en stor fråga för mig.

För två av oss fem verkar det dock vara det. Överhörde igår ett samtal där den ena kollegan pratade om att sitta m en handduk. Den andra nickade eftertänksamt. -Fast man måste ju duscha, hur tänkte du då? Att vi skulle gå i skift?

Jag smålog. Märk väl, inte elakt, mer för att det var lite sött att ha bekymmer kring ämnet.

Så mycket att göra, så lite tid.

• Flossa med tandtråden
• Träna
• Raka sig
• Göra ett bra jobb
• Vara en god vän
• Vara proper
• Vara en kärleksfull partner
• Bli odödlig
• Kulturellt och intellektuellt påläst och uppdaterad

Vem fan uppfann tandtråd? Blodet stockar ju sig när den dras åt runt fingertoppen...

Vi diskuterar budget och hur vi ska hantera utfallet för de tre första månaderna i förhållande till resterande period av året:

-Men - kan vi inte ta in utfallet för januari till mars och lägga ut resultatet det över resten av året?

-Eh? Va? Ett utfall är ju något som har hänt, det kan vi inte budgetera med som att det ska hända igen!

Suck.

Frågan infinner sig - om jag fått 100 kronor, så kan jag ju inte räkna med att få samma 100 kronor, nu utspridda på en längre period i framtiden, igen?