Jag tänker tillbaka på vad jag och min särbo fått uppleva de två senaste åren. De två år som ska präglas av förälskelse, lyckorus och kära lekar. Det började med att hon hade sin utbildning att slutföra. Då vi träffades var det dryga året kvar av den. Det kändes som en evighet. Lite visste vi då om vad som väntade. Sommaren kom. Jag blev sjuk. Gick hela hösten med en cysta som envist växte. Orolig och påverkad av både avstånd och känslan av att bära på en ovälkommen gäst gjorde att vardagen passerade i ett töcken. Fick dock operationstid i slutet av november. Lades in på SÖS i Stockholm, blev opererad och sjukskriven följande åtta veckor. Tänkte att nu, nu får vi lite tid att börja om, ta hand om varandra och komma vidare i vår relation. Tanken slutfördes knappt. Min pappa var sjuk. Endast 64 år gammal blev han snabbt sämre. Under våren åkte vi i familjen in och ut på sjukhuset i Växjö. Med avståndet till föräldrarna på 40 mil, avståndet till min särbo på drya 20 mil var jag alltid på fel ställe. Jag gnetade i min vardag, försökte skingra tankarna. Kom hem till en tom lägenhet och kände mig oändligt ensam.

Pappa fick en cancerdiagnos i mitten av mars, sjukdomen hade ett aggressivt förlopp och han dog den 30:e juni. Begravning, en mamma som bara är 62 och som undrar vad livet nu har i beredskap. Återvände till vardagen i början av augusti igen. Då kom nästa besked. Särbons pappa hade fått en tumör i hjärnan. En ny årstidsväxling med farande ut och in på olika sjukhus. Nya prognoser, omständigheter och förhoppningar som grusats. 22 december gick han bort. Mitt i röran stod vi, med två mammor utan sina män, boende på varsin ort, ett både enat och differentierat liv.

Jag har många gånger funderat på om vi ska klara det här. Alltid har nånting annat skymt sikten för oss, vi har aldrig kunnat fokusera på oss och vårt liv. Nu är det annorlunda. Hur det går vet ingen. Men vi vet ändå att det våra svårigheter, gropar i vägen och det vi utsatts för har fört oss mera samman.

Jag säger som Marit Paulsen sa apropå arbetet i EU-kommissionen: Jag är bara en tant - inte Fantomen!  

Jag har tagit en revansch idag. En vän som jag nästan trodde hade försvunnit kom tillbaka. Samtalet var trevande i början, vi var båda lite osäkra på om det fanns utrymme för en väg åter. Men långsamt letade vi oss fram, skrattade och berättade vad som hänt i våra liv.

Senare på kvällen satt jag inloggad på Facebook. Då dök det upp en till. Chattrutan blinkade till och vi pratade. Jag satt här på min stol och skrattade högt. Som jag saknat våra twistade samtal. Förmågan att ta den enes uttryck, knyckla sönder det och göra en ny ordkrok av det.

Såg filmen. Filmen som nästan alla pratar om och som definitivt många har en åsikt om. Män som hatar kvinnor. Gick dit med ganska vaga förväntningar. Tänkte mig att det skulle bli en stunds underhållning och att jag med en axelryckning kanske skulle gå därifrån. Det blev väl en starkare upplevelse än så. Måste säga att jag tycker att man gestaltat Mikael Blomkvist på ett väldigt sympatiskt sätt, trots att man faktiskt beskurit hans personlighet när det gäller honom som kvinnokarl. Salander kan jag bara inte heller låta bli att älska. Denna hopplösa, fyrkantiga och ändå så sårbara människa. Rapace gör henne till sin och formen hon har ligger nog i linje med hur jag tänker mig figuren från boken. Scenen där hon våldtas av sin förmyndare (Peter Andersson) är hemsk. Hur kommer det sig att han kan se så oerhört osympatisk ut? Hur kommer det sig att jag ryser när jag ser hans fladdrande tunga och hur han fuktar läpparna, som av nervositet eller stress? Äckel...

Betraktar mig själv i spegeln innan jag går. Ja. Det ser faktiskt okej ut. Inte cool, winnerstil med dyr touch - men okej i alla fall. Är det inte så jag levt mitt liv? I okej-filen? Visst, jag hade kunnat skaffa mig ett än mera välbetalt jobb, en ännu finare och bättre bostad - men det är ju okej, så vad tjatar ni om? Jag har inte missbruksproblem, är frisk, har en familj jag älskar t o m i samma världsdel och land samt ett stimulerande chefsjobb. Vad mer kan man begära?

Är 42 och inser att de där små tingen är viktigare. Att hon gör frukost till mig en helgmorgon. Att omtanke ger mig en smekning i nacken. Att tankar på mig ger mig en fin blomma med vänner på besök. Att leken med syskonbarnen förvisso ger ryggskott, men också ursköna kommentarer och massor av kärlek. Vi lever långt ifrån varandra, ändå är dom nära. Jag ringde till min syster, systerdottern svarade: -Du vet, vi kommer ju ned till småland och hälsar på snart. -Jaha! Hur dags? -Nja, inte idag, om två veckor... Ridå.

Lika bra att jag gör det med en gång. Kommer ut alltså. Ja, jag är särbo. Nu är det sagt. Puh.

Min manual innehåller inte kapitlet kring hur man gör när man är särbo. Vi lärde känna varandra via bekanta. Hade lite kontakt via mail och sms i början. Träffades över en fika och pratade. Det kändes bra. Den enda gnagande känslan som låg i bakhuvudet rörde vårt geografiska avstånd. Vi bor 23 mil ifrån varandra. Men glädjen över samtalet, att det flöt så enkelt, att ögonen letade sig in i varandra gjorde att jag snabbt glömde åtminstone 22 av de där milen.

Sms-kontakten höll i sig. Fick några veckor senare ett som löd: Har varit hos kompis i Uppsala. Ska jag ta tåget hem igen eller mot Stockholm, till dig? Fikandet upphörde i och med detta sms. Vi blev ett kärlekspar.

Nu har det gått två år, vi har hunnit uppleva slutförandet av utbildning, sjukdom och frånfälle av två föräldrar och tiden fram till idag har väl varit en prövning även om man bortser från den komplicerande faktorn att vi inte bor och lever tillsammans. Men nu, för första gången, står vi med sikten fri. Inga sjuka personer i sikte, kurser är avslutade och vi kan för första gången tänka på oss. Det som är vi. Det som är vi har hittills bestått i att planera helgen utifrån vems förälder som är sjukast, vilket sjukhus som ska besökas. Vårt eget liv har hamnat på hold. Att vi nu ska planera för oss själva, förväntas vara vuxna - känslan svindlar.

Förpliktelser. Måsten. Ta ansvar. Visst väcker dessa uttryck känslor som bara gör att man spritter av lycka? Inte min särbo heller kan jag säga... Vi har lite olika bagage. Jag - som varit gift tio år och därefter haft ett långt samboliv i åtta. Hon - utan något av detta, har bara levt ensam med sig själv att ta hänsyn till och tänka på.

Bilder från vår vardag: Krock! Bump! Hoppsan! Tänkte vi inte lika nu? Bump! har du planerat det? Bump igen!

Dags att förhandla, problemlösa, ta fram alla sina skills när det gäller kompromissande och lösningsorientering. Önska mig lycka till.