Jag tänker tillbaka på vad jag och min särbo fått uppleva de två senaste åren. De två år som ska präglas av förälskelse, lyckorus och kära lekar. Det började med att hon hade sin utbildning att slutföra. Då vi träffades var det dryga året kvar av den. Det kändes som en evighet. Lite visste vi då om vad som väntade. Sommaren kom. Jag blev sjuk. Gick hela hösten med en cysta som envist växte. Orolig och påverkad av både avstånd och känslan av att bära på en ovälkommen gäst gjorde att vardagen passerade i ett töcken. Fick dock operationstid i slutet av november. Lades in på SÖS i Stockholm, blev opererad och sjukskriven följande åtta veckor. Tänkte att nu, nu får vi lite tid att börja om, ta hand om varandra och komma vidare i vår relation. Tanken slutfördes knappt. Min pappa var sjuk. Endast 64 år gammal blev han snabbt sämre. Under våren åkte vi i familjen in och ut på sjukhuset i Växjö. Med avståndet till föräldrarna på 40 mil, avståndet till min särbo på drya 20 mil var jag alltid på fel ställe. Jag gnetade i min vardag, försökte skingra tankarna. Kom hem till en tom lägenhet och kände mig oändligt ensam.

Pappa fick en cancerdiagnos i mitten av mars, sjukdomen hade ett aggressivt förlopp och han dog den 30:e juni. Begravning, en mamma som bara är 62 och som undrar vad livet nu har i beredskap. Återvände till vardagen i början av augusti igen. Då kom nästa besked. Särbons pappa hade fått en tumör i hjärnan. En ny årstidsväxling med farande ut och in på olika sjukhus. Nya prognoser, omständigheter och förhoppningar som grusats. 22 december gick han bort. Mitt i röran stod vi, med två mammor utan sina män, boende på varsin ort, ett både enat och differentierat liv.

Jag har många gånger funderat på om vi ska klara det här. Alltid har nånting annat skymt sikten för oss, vi har aldrig kunnat fokusera på oss och vårt liv. Nu är det annorlunda. Hur det går vet ingen. Men vi vet ändå att det våra svårigheter, gropar i vägen och det vi utsatts för har fört oss mera samman.

Jag säger som Marit Paulsen sa apropå arbetet i EU-kommissionen: Jag är bara en tant - inte Fantomen!  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har precis, via jobbet, fått ny förmånsbil. Den här gången blev det en vit Volvo V70. Har aldrig haft så stor bil tidigare och det var en övning i sig att börja ratta runt detta monster. TIdigare har jag haft en SAAB Vector 9-3, en bil jag var nästan...

Jag har en kompis som arbetat på Sveriges Radio under många år. Hon säger att tricket för att bli en bra journalist och programledare är att vara personlig utan att vara privat. Jag kan förstå vad hon menar, man får gärna berätta ex om saker man uppl...

Jag hade ett röstmeddelande på min mobil när jag kom ut från ett möte igår: -Du måste ringa mig, jag är så glad, jag har dingat 80! Jaha? säger den oinvigde. Dinga, vad är det?   Jag och systersonen spelar båda två WoW. Ett rollspel där man skapa...

Lyssnar som bäst på Dan Browns - Den förlorade symbolen. Där testar man hypotesen att tankens kraft går att mäta. Om den nu verkligen går att mäta och omsätta i fysiska termer, exempelvis vikt, så borde också en människas själ gå att värdera eller vä...

Så var den avklarad då. Förkyld och inte alls på topp har jag nu gjort min intervju. Hur det gick? Ingen aning. Ibland kan man få en känsla av när det går bra eller när det går riktigt dåligt, så var inte fallet här.   Fick berätta väldigt lite o...