Så mycket att göra, så lite tid.

• Flossa med tandtråden
• Träna
• Raka sig
• Göra ett bra jobb
• Vara en god vän
• Vara proper
• Vara en kärleksfull partner
• Bli odödlig
• Kulturellt och intellektuellt påläst och uppdaterad

Vem fan uppfann tandtråd? Blodet stockar ju sig när den dras åt runt fingertoppen...

Vi diskuterar budget och hur vi ska hantera utfallet för de tre första månaderna i förhållande till resterande period av året:

-Men - kan vi inte ta in utfallet för januari till mars och lägga ut resultatet det över resten av året?

-Eh? Va? Ett utfall är ju något som har hänt, det kan vi inte budgetera med som att det ska hända igen!

Suck.

Frågan infinner sig - om jag fått 100 kronor, så kan jag ju inte räkna med att få samma 100 kronor, nu utspridda på en längre period i framtiden, igen?

Jag tänker tillbaka på vad jag och min särbo fått uppleva de två senaste åren. De två år som ska präglas av förälskelse, lyckorus och kära lekar. Det började med att hon hade sin utbildning att slutföra. Då vi träffades var det dryga året kvar av den. Det kändes som en evighet. Lite visste vi då om vad som väntade. Sommaren kom. Jag blev sjuk. Gick hela hösten med en cysta som envist växte. Orolig och påverkad av både avstånd och känslan av att bära på en ovälkommen gäst gjorde att vardagen passerade i ett töcken. Fick dock operationstid i slutet av november. Lades in på SÖS i Stockholm, blev opererad och sjukskriven följande åtta veckor. Tänkte att nu, nu får vi lite tid att börja om, ta hand om varandra och komma vidare i vår relation. Tanken slutfördes knappt. Min pappa var sjuk. Endast 64 år gammal blev han snabbt sämre. Under våren åkte vi i familjen in och ut på sjukhuset i Växjö. Med avståndet till föräldrarna på 40 mil, avståndet till min särbo på drya 20 mil var jag alltid på fel ställe. Jag gnetade i min vardag, försökte skingra tankarna. Kom hem till en tom lägenhet och kände mig oändligt ensam.

Pappa fick en cancerdiagnos i mitten av mars, sjukdomen hade ett aggressivt förlopp och han dog den 30:e juni. Begravning, en mamma som bara är 62 och som undrar vad livet nu har i beredskap. Återvände till vardagen i början av augusti igen. Då kom nästa besked. Särbons pappa hade fått en tumör i hjärnan. En ny årstidsväxling med farande ut och in på olika sjukhus. Nya prognoser, omständigheter och förhoppningar som grusats. 22 december gick han bort. Mitt i röran stod vi, med två mammor utan sina män, boende på varsin ort, ett både enat och differentierat liv.

Jag har många gånger funderat på om vi ska klara det här. Alltid har nånting annat skymt sikten för oss, vi har aldrig kunnat fokusera på oss och vårt liv. Nu är det annorlunda. Hur det går vet ingen. Men vi vet ändå att det våra svårigheter, gropar i vägen och det vi utsatts för har fört oss mera samman.

Jag säger som Marit Paulsen sa apropå arbetet i EU-kommissionen: Jag är bara en tant - inte Fantomen!