Det kanske var mödan värt att skriva de där raderna i alla fall. Än är det för tidigt för att säga det, men de har i alla fall svarat, de där vännerna som jag tappat bort på vägen.

Jag läste meddelandet och förstod att de kände sig förbisedda, att de blivit besvikna för att de inte var inbjudna till ett evenmang som jag arrangerade här hemma förra året. Det här hände i samband med att min pappa gick bort och tiden flyter samman lite just de här veckorna, men dom här dagarna har jag ändå örnkoll på. Därför kändes det skönt att kunna svara i alla fall. Utan att bli alltför flummig eller vag i svaret.

Söndagsångest. Vill inte, vill inte, vill inte. Men det går väl över när jag är där. Det brukar göra det. Imorgon blir det nytt träningspass igen. Fyra pass under veckan som gick och nu är det dags att öka tempot en smula.

Stön.