Betraktar mig själv i spegeln innan jag går. Ja. Det ser faktiskt okej ut. Inte cool, winnerstil med dyr touch - men okej i alla fall. Är det inte så jag levt mitt liv? I okej-filen? Visst, jag hade kunnat skaffa mig ett än mera välbetalt jobb, en ännu finare och bättre bostad - men det är ju okej, så vad tjatar ni om? Jag har inte missbruksproblem, är frisk, har en familj jag älskar t o m i samma världsdel och land samt ett stimulerande chefsjobb. Vad mer kan man begära?

Är 42 och inser att de där små tingen är viktigare. Att hon gör frukost till mig en helgmorgon. Att omtanke ger mig en smekning i nacken. Att tankar på mig ger mig en fin blomma med vänner på besök. Att leken med syskonbarnen förvisso ger ryggskott, men också ursköna kommentarer och massor av kärlek. Vi lever långt ifrån varandra, ändå är dom nära. Jag ringde till min syster, systerdottern svarade: -Du vet, vi kommer ju ned till småland och hälsar på snart. -Jaha! Hur dags? -Nja, inte idag, om två veckor... Ridå.