I egenskap av verksamhetschef har jag ställt upp som stöd för vår ekonomiavdelning då de ska rekrytera.

Två dagar nu har jag träffat deras båda huvudkandidater. Visst vet man att människor kan vara olika? Att vi har olika bagage som formar oss som personer och individer. Men jag måste nästan le inombords då jag tänker på de två möten jag haft dessa båda dagar. Att två människor trots allt kan vara SÅ olika.

Han - öppen, tillgänlig, lite junior i sin profil men med en nyttig erfarenhet av att starta upp, driva och därefter skala ned och slutligen avveckla en verksamhet.

Hon - säger hej - dock utan att presentera sig, ser ned i bordet stora delar av intervjun, har en tung profil - har arbetat som ekonomichef i många år med flerårig erfarenhet av ledningsarbete.

Jag och kollegan träffade dem båda. Hon frågade mig: -C, vet du vilken av de här två du skulle vilja äta lunch med? -Ja...det är för mig ett ganska enkelt val. -Om du då tänker på vilken av dem du skulle vilja arbeta med, är det samma person? Jag drar på svaret. Bestämmer mig sen snabbt: -Ja. Det är samma person. Jag har svårt att tänka mig att trivas med en person som inte ens är intresserad av andra människor, vars drivkraft ligger i att det är viktigt att bara göra ett bra jobb och uppskattas för sin professionalism. En sådan person blir förmodligen väldigt effektiv, men trist.

Jag inser någonstans hur viktigt det är med någon som kanske inte kan - men vill. Snarare det än någon som kan - men egentligen inte vill.

Han kommer och löneförhandlar imorgon. Han är välkommen.

Förr betydde löptider att jag passade på min fina lilla hund. Jag vaktade henne från alltför intresserade och uppvaktande hanhundar som intresserat svansade runt oss. Om det var rätt dag fladdrade hon klädsamt med ögonfransarna och, mer som av en händelse, råkade hon vända den s a s ofarliga änden emot honom. I de lägen då den där intressanta dagen ännu inte inträffat eller redan passerat var scenariot lite annorlunda. Han kom svansande precis som i ovanstående fall, förväntansfull och på tå. Jag noterade mungiporna på den bruna lilla kelpiemunnen och hur de drogs till någonting som nästan liknade ett leende. Försiktigt kom han med vackert krökt nacke, nu i någon långsammare och försiktigare tempo. Hoppsan. Han hade inte en chans, blixtsnabbt for hon ut, vrålade åt honom att försvinna. Givetvis hoppade han ett halvt steg bakåt i rena förskräckelsen. Dock förbyttes snabbt förskräckelsen till förvirrat men ändå ökat intresse. Ett litet gnäll. Samma procedur, hon smattrade med käkarna i luften.

Idag har löptider en helt annan betydelse. Det betyder att man tar pendeln hem, byter om, hänger hörlurar på öronen, iPod i fickan och ger sig ut på ett löppass. Idag sprang jag till Årstaviken, längs med vattnet och vidare genom min förort söder om söder. Hjärnan formatteras och det som för en stund sen var ordnade och prydligt paketerade tankar är nu ett flaxande virrvarr i huvudet. Känslan är befriande. Kommer hem strax före sju, duschar och kränger på mig rena kläder. Skönt trött i kroppen sätter jag mig och fixar lite vid datorn. Kollar mail, tittar på den eländiga fondstatistiken, planerar i tanken för helgen som är vår.