Lika bra att jag gör det med en gång. Kommer ut alltså. Ja, jag är särbo. Nu är det sagt. Puh.

Min manual innehåller inte kapitlet kring hur man gör när man är särbo. Vi lärde känna varandra via bekanta. Hade lite kontakt via mail och sms i början. Träffades över en fika och pratade. Det kändes bra. Den enda gnagande känslan som låg i bakhuvudet rörde vårt geografiska avstånd. Vi bor 23 mil ifrån varandra. Men glädjen över samtalet, att det flöt så enkelt, att ögonen letade sig in i varandra gjorde att jag snabbt glömde åtminstone 22 av de där milen.

Sms-kontakten höll i sig. Fick några veckor senare ett som löd: Har varit hos kompis i Uppsala. Ska jag ta tåget hem igen eller mot Stockholm, till dig? Fikandet upphörde i och med detta sms. Vi blev ett kärlekspar.

Nu har det gått två år, vi har hunnit uppleva slutförandet av utbildning, sjukdom och frånfälle av två föräldrar och tiden fram till idag har väl varit en prövning även om man bortser från den komplicerande faktorn att vi inte bor och lever tillsammans. Men nu, för första gången, står vi med sikten fri. Inga sjuka personer i sikte, kurser är avslutade och vi kan för första gången tänka på oss. Det som är vi. Det som är vi har hittills bestått i att planera helgen utifrån vems förälder som är sjukast, vilket sjukhus som ska besökas. Vårt eget liv har hamnat på hold. Att vi nu ska planera för oss själva, förväntas vara vuxna - känslan svindlar.

Förpliktelser. Måsten. Ta ansvar. Visst väcker dessa uttryck känslor som bara gör att man spritter av lycka? Inte min särbo heller kan jag säga... Vi har lite olika bagage. Jag - som varit gift tio år och därefter haft ett långt samboliv i åtta. Hon - utan något av detta, har bara levt ensam med sig själv att ta hänsyn till och tänka på.

Bilder från vår vardag: Krock! Bump! Hoppsan! Tänkte vi inte lika nu? Bump! har du planerat det? Bump igen!

Dags att förhandla, problemlösa, ta fram alla sina skills när det gäller kompromissande och lösningsorientering. Önska mig lycka till.