Jag har en god vän som är lite speciell. Han är singel och vi brukar med ojämna mellanrum ses för att gå ut, antingen då för att äta middag eller för att han helt enkelt ska komma ut och träffa folk. Egentligen borde han inte vara singel. Han är trevlig, har ordnad ekonomi, är rolig, smart och ser helt normal ut - utan extrema yttringar.

Oftast är han förväntansfull för vad kvällen kan ha att erbjuda, glad och avspänd. Han har dock en egenhet, min vän Leo. Så fort vi kommer till krogen, klubben eller vad det nu är vi ska besöka, så brukar det ta max tre till fem minuter innan repliken landar: -Hah! Jag hade ett ragg där borta! Förvirrat ser jag mig omkring, försöker upptäcka hans ragg - dock utan resultat. Det visar sig ofta att när han säger så kan det vara någon som tar betalt för garderoben, som ber om ursäkt för att man gått in i Leo eller helt enkelt som nyfiket betraktat honom då man möts i lokalen. DÅ har Leo ragg! Därför blir också Leo ofta väldigt besviken när det visar sig att den trevliga kvinnan i garderoben alls inte är intresserad av att lämna sitt arbete och följa med honom hem!

Hans nyss glada och förväntansfulla min övergår då till att bli inåtvänd och sur. Han glor ned i bordet, sitter tyst utan att försöka föra ett samtal ens med mig. Jag brukar försöka pigga upp honom med att det ser trevligare ut med glad och flörtig än inåtvänd och sur. Effekten brukar inte bli positiv precis. Nånstans kan jag väl förstå honom. Samtidigt så sitter jag där och blir arg. Arg för att han, som är en väldigt bra man, påverkas av att han inte träffar rätt, att han inte lyckas och vad det gör med honom.

Vår ständiga strävan efter tvåsamhet och lycka. Livets svåra balansgång.

Laleh sjunger Snö i mina öron, iPoden ger mig det vackraste. Vill nästan gråta när jag hör hennes röst. Klickar mig vidare till Roses, hör klättrande flöjter, forcerade stråkar och förundras över hur denna lilla människa kan skapa, producera och framföra detta. Hon sjunger på tre språk på skivan dessutom. Hon gör mig lycklig.

Fredag. På väg hem från tidigt möte på stan. Glad promenerar jag med datorväskan på axeln, mot tunnelbanan. Här möter jag blickarna på fredagslediga Stockholmare. Flaskor klirrar mot varandra i gröna, avlånga plastpåsar. Väl innanför dörren dör energin en smula, ska inte hämta henne än på en stund, hon kommer först vid strax efter 20 ikväll. Kärlek.

Vi har en stegtävling på jobbet. Alla går omkring med stegmätare. Redan tidigt på förmiddagen ser man hur folk lättar på locket och läser av sina resultat, stämmer av för att se hur man ligger till.

En kollega som är nybliven singel resonerade, mest för sig själv, hur man skulle kunna få mer steg. Han dejtar förstås. Frekvent träffar han kvinnor och nu gällde hans funderingar hur man skulle samla steg när man har sex. Jag drog efter andan, väntade på att få höra hans tankegångar. -Jo jag tänker så här, om man sätter mätaren i strumplinningen så borde den väl ge utslag?

Jag såg för mitt inre hur detta skulle se ut, kollegan spritt språngande naken sånär som på ett par strumpor där en lite mätare sitter högst upp på kanten. Manade raskt bort bilden men kunde inte motstå följdfrågan: -Men, hur ska det gå till - rent praktiskt alltså? Måste ni stå upp och vara i rörelse då?

Tacksamt tog jag emot posthögen, väl medveten om att detta skulle ge mig en ursäkt att gå till mitt rum och börja jobba. Envist manade jag bort den inre synen av den nakna kollegan iklädd strumpor igen - vad varje kvinna vill ha...hm.

Vi gick till Lugnet i lördags, såg på den sista världscupstävlingen i längdskidor. Det var en sån där dag som man känner nästan är på låtsas. Solen värmde, matsäcken bara låg och väntade i min ryggsäck, t o m hundar och ungar som pulsade fram i snön verkade vara på sitt allra soligaste humör. Vi satte oss i solen, packade upp medhavd lunch och åt, länge och njutningsfullt.

Det är måndag idag, jag är tillbaka i Stockholm igen. Snön föll lätt igår men nu är det bara grått, lite blaskigt och skitigt igen. Ändå, känslan från lördagen finns kvar och jag ska köra ut till Plantagen och köpa nånting att peta ned i jorden. Behöver näring, från grönt, spirande och nytt liv.

Det kanske var mödan värt att skriva de där raderna i alla fall. Än är det för tidigt för att säga det, men de har i alla fall svarat, de där vännerna som jag tappat bort på vägen.

Jag läste meddelandet och förstod att de kände sig förbisedda, att de blivit besvikna för att de inte var inbjudna till ett evenmang som jag arrangerade här hemma förra året. Det här hände i samband med att min pappa gick bort och tiden flyter samman lite just de här veckorna, men dom här dagarna har jag ändå örnkoll på. Därför kändes det skönt att kunna svara i alla fall. Utan att bli alltför flummig eller vag i svaret.

Söndagsångest. Vill inte, vill inte, vill inte. Men det går väl över när jag är där. Det brukar göra det. Imorgon blir det nytt träningspass igen. Fyra pass under veckan som gick och nu är det dags att öka tempot en smula.

Stön.

Jag vaknar tidigt. Det är lördagmorgon och vi får egentligen sova ut. Hennes hand söker min under täcket. Försiktigt drar jag mig mot sängkanten, en fot i golvet och jag är uppe. Böjer mig för att klä mig samtidigt som hon oroligt vrider sig i sängen. -Ska du redan gå upp? -Mmm. Jag sätter mig och pluggar en stund. Sov du. Med ett milt uttryck i ansiktet sluter hon ögonen igen, slappnar av och kurar sig tillrätta. Det är oerhört svårt att motstå att krypa tillbaka ned.

Gör kaffe, blandar lite juice m mineralvatten och gör i ordning en smörgås. Sätter mig i soffan och börjar läsa. Fortfarande är det tidig lördagsmorgon. Går en webbaserad kurs som heter Affärsutveckla ditt företag och slukar därför managementlitteratur som underhållning. Kan hålla mig för skratt ska sägas. Samtidigt är det detta jag är intresserad av, som jag brinner för.

Plötsligt sitter hon hos mig i soffan, insvept i täcket. Håret på ända och som ett kramigt barn. Vi ska gå och se sista världscuptävlignen i längdskidåkning idag. Tävlingarna börjar efter 13 och vi har förmiddagen för att plugga, äta frukost tillsammans och faktiskt också att bara vara. Det är vi ganska bra på, det vet jag - vår bästa gren.

Möte. Kaffe. Möte igen. Kaffe. Frukt. Möte.

Kom tillbaka till mitt rum. Såg omedelbart att något satt på min whiteboard. Ett vykort i form av en sol. På baksidan stod det: Tack för att du stöttar mig, E.

Kanske inte rätt igenom gör ett dåligt jobb i alla fall.

I egenskap av verksamhetschef har jag ställt upp som stöd för vår ekonomiavdelning då de ska rekrytera.

Två dagar nu har jag träffat deras båda huvudkandidater. Visst vet man att människor kan vara olika? Att vi har olika bagage som formar oss som personer och individer. Men jag måste nästan le inombords då jag tänker på de två möten jag haft dessa båda dagar. Att två människor trots allt kan vara SÅ olika.

Han - öppen, tillgänlig, lite junior i sin profil men med en nyttig erfarenhet av att starta upp, driva och därefter skala ned och slutligen avveckla en verksamhet.

Hon - säger hej - dock utan att presentera sig, ser ned i bordet stora delar av intervjun, har en tung profil - har arbetat som ekonomichef i många år med flerårig erfarenhet av ledningsarbete.

Jag och kollegan träffade dem båda. Hon frågade mig: -C, vet du vilken av de här två du skulle vilja äta lunch med? -Ja...det är för mig ett ganska enkelt val. -Om du då tänker på vilken av dem du skulle vilja arbeta med, är det samma person? Jag drar på svaret. Bestämmer mig sen snabbt: -Ja. Det är samma person. Jag har svårt att tänka mig att trivas med en person som inte ens är intresserad av andra människor, vars drivkraft ligger i att det är viktigt att bara göra ett bra jobb och uppskattas för sin professionalism. En sådan person blir förmodligen väldigt effektiv, men trist.

Jag inser någonstans hur viktigt det är med någon som kanske inte kan - men vill. Snarare det än någon som kan - men egentligen inte vill.

Han kommer och löneförhandlar imorgon. Han är välkommen.