Att vara särbo är en av livets utmaningar. Det sätter både mig och den kära på prov. Vi ses oftast från fredag em till söndag em, alltså den tid då vi företrädesvis är lediga från jobbet, vill koppla av och slippa tråkigt vardagsliv. Helgen är ju också förstås förknippad med lite god mat, någon aktivitet och så all denna kärlek och ömhet som ska fördelas ut i lämpliga portioner både mellan oss båda, men självklart också övriga familjemedlemmar. Detta är alltså vårt manus, det är dom här sakerna som vi prioriterar och använder som kompassriktning då vi ses.

Därför är det då extra svårt då någon av oss avviker från den tänkta riktningen. Man går då liksom utanför det som är tillåtet, man blir svartfoten, stämningsförstöraren. Ibland är det dock nödvändigt. Att vara den som är ledsen, att vara den som ifrågasätter, att vara den som inte kan låta bli att bråka trots att det är söndag eftermiddag och vi snart ska skiljas åt. Vi är ju kloka personer tänker jag då. Klart vi klarar det här, vi är ju resonabla och vuxna människor. I nästa sekund är jag förtvivlad och tänker: -Hur fan gör man? Vem har manus till hur man lever särboliv? Vem kan vara min guide?

Idag är det måndag. Hon åkte förstås igår igen. Alltid dessa adjö, på centralstationer, på flygplatser eller i bilen. Vi har en liten ritual som får oss båda att le i eländet. Hon kliver ur bilen, hämtar sin packning och kommer till förarsidan, pussar mig försiktigt genom sidorutan innan hon springer.

Fyra dagar kvar.

Åh igen...på jobbet har man nu dragit igång en stegtävling - för andra gången under det senaste halvåret. Vår VD tycker att det är en bra aktivitet, för då kommer han själv ut och motionerar. Därmed involveras hela firman och folk går nu på företaget  och med ojämna mellanrum sneglar ned i sin egen linning, som för att kontrollera att stegräknaren sitter kvar samt dess aktuella ställning.

Redan kl 09 börjar de första att lätta på den lilla apparatens lock. -Titta, jag var ute och gick en halvtimma innan frukost idag. -Men! Du var ju här på jobbet redan kl 07:30?! -Ja, men jag gick ju upp lite tidigare. Inser med ens att han menar att han måste klivit upp mellan 05:00-05:30 för att promenera. Känner ett lätt illamående och drar mig mot godislådan - i ren protest. Jag känner med ens att det är denna rörelse som är för mig den naturliga!