Jag har tagit en revansch idag. En vän som jag nästan trodde hade försvunnit kom tillbaka. Samtalet var trevande i början, vi var båda lite osäkra på om det fanns utrymme för en väg åter. Men långsamt letade vi oss fram, skrattade och berättade vad som hänt i våra liv.

Senare på kvällen satt jag inloggad på Facebook. Då dök det upp en till. Chattrutan blinkade till och vi pratade. Jag satt här på min stol och skrattade högt. Som jag saknat våra twistade samtal. Förmågan att ta den enes uttryck, knyckla sönder det och göra en ny ordkrok av det.

Såg filmen. Filmen som nästan alla pratar om och som definitivt många har en åsikt om. Män som hatar kvinnor. Gick dit med ganska vaga förväntningar. Tänkte mig att det skulle bli en stunds underhållning och att jag med en axelryckning kanske skulle gå därifrån. Det blev väl en starkare upplevelse än så. Måste säga att jag tycker att man gestaltat Mikael Blomkvist på ett väldigt sympatiskt sätt, trots att man faktiskt beskurit hans personlighet när det gäller honom som kvinnokarl. Salander kan jag bara inte heller låta bli att älska. Denna hopplösa, fyrkantiga och ändå så sårbara människa. Rapace gör henne till sin och formen hon har ligger nog i linje med hur jag tänker mig figuren från boken. Scenen där hon våldtas av sin förmyndare (Peter Andersson) är hemsk. Hur kommer det sig att han kan se så oerhört osympatisk ut? Hur kommer det sig att jag ryser när jag ser hans fladdrande tunga och hur han fuktar läpparna, som av nervositet eller stress? Äckel...