Jag har en god vän som är lite speciell. Han är singel och vi brukar med ojämna mellanrum ses för att gå ut, antingen då för att äta middag eller för att han helt enkelt ska komma ut och träffa folk. Egentligen borde han inte vara singel. Han är trevlig, har ordnad ekonomi, är rolig, smart och ser helt normal ut - utan extrema yttringar.

Oftast är han förväntansfull för vad kvällen kan ha att erbjuda, glad och avspänd. Han har dock en egenhet, min vän Leo. Så fort vi kommer till krogen, klubben eller vad det nu är vi ska besöka, så brukar det ta max tre till fem minuter innan repliken landar: -Hah! Jag hade ett ragg där borta! Förvirrat ser jag mig omkring, försöker upptäcka hans ragg - dock utan resultat. Det visar sig ofta att när han säger så kan det vara någon som tar betalt för garderoben, som ber om ursäkt för att man gått in i Leo eller helt enkelt som nyfiket betraktat honom då man möts i lokalen. DÅ har Leo ragg! Därför blir också Leo ofta väldigt besviken när det visar sig att den trevliga kvinnan i garderoben alls inte är intresserad av att lämna sitt arbete och följa med honom hem!

Hans nyss glada och förväntansfulla min övergår då till att bli inåtvänd och sur. Han glor ned i bordet, sitter tyst utan att försöka föra ett samtal ens med mig. Jag brukar försöka pigga upp honom med att det ser trevligare ut med glad och flörtig än inåtvänd och sur. Effekten brukar inte bli positiv precis. Nånstans kan jag väl förstå honom. Samtidigt så sitter jag där och blir arg. Arg för att han, som är en väldigt bra man, påverkas av att han inte träffar rätt, att han inte lyckas och vad det gör med honom.

Vår ständiga strävan efter tvåsamhet och lycka. Livets svåra balansgång.