Jag drömmer om mitt ex. I drömmarna handlar det alltid om att jag är den som står vid sidan, ser på och är ensam. Så är det inte i verkliga livet. Jag har min partner och mår ganska bra. Varför är jag då så arg?

Tror det är nyttigt att drömma. Ändå.

Man kan undra hur de där supermänniskorna som det skrivs om i tidningen Chef fungerar. Dom som vet hur man sätter samman team, coachar, beslutar, pekar ut riktning och ändå håller en bra nivå. Jag vet att jag får bra omdömen som chef i olika index osv, men jag känner mig ändå konstant otillräcklig.

Jag har inte tid för mina medarbetare, jag upplever att jag har svårt att hinna med administrationen, ställer mig ständigt frågan om jag ger dem de redskap, verktyg och förutsättningar de behöver för att klara sitt jobb. Eftersom jag går omkring som en trött wettextrasa blir jag dessutom ett relativt sett dåligt föredöme dessutom.

Idag rann dessutom sinnet. En av mina medarbetare kom och frågade för tredje eller fjärde gången i ordningen om samma sak. Jag är inte stolt över hur jag hanterade den situationen.

Nu är det en vecka sen jag mailade mina vänner. Har inte fått något svar. Betyder det att dom inte vill eller att de inte vågar? Eller att de inte hunnit?