Det skinn som nu finns kvar under näsan är ilsket rött och svider alldeles gruvligt. Så trött jag är på att vara sjuk. Uttråkad och frustrerad.

Funderar en del på min intervju imorgon. Den obligatoriska frågan: Dina starka sidor? Dina svaga sidor? Likaså kommer säkert: Berätta om en bra/dålig chef du haft. Varför?

Eftersom jag själv intervjuar personal kontinuerligt känner jag igen dom. Frågorna som inte egentligen den som frågar vill ha svar på, man vill hellre ha svar på det som inte sägs. Så här gäller det att tänka till när man svarar.

Om jag svarar att jag inte kan komma på svaga sidor - nähä, här saknas självinsikt eller här har vi en karriärist som inte ser åt sidorna, som bara kör på och bryr sig mindre om de som blir överkörda längs med vägen.

Om jag berättar om en dåligt chef så berättar jag också väldigt mycket om mig själv samtidigt. Vilka värderingar jag har, hur mina personliga normer ser ut osv. Trixigt. Men intressant.

Nåja. Inget att hetsa upp sig över, fast det som kittlar mig är ändå mötet. Det som uppstår när två människor möts. Ska vi tala samma språk? Fylla i och förstå varandra? Ska jag känna mig trygg och kunna vara mig själv?